Filifjonkan

Tänker på vad jag hörde någon Instagram psykolog säga: Det är tanken som väcker en känsla, känslan klingar naturligt av efter en liten stund, om du känner en längre stund är det för att du om och om igen triggar känslan med dina tankar. Jag tror att det var menat som en tröst för att visa att jobbiga känslor kan göras hanterbara lätt.

I morse avlivade jag Filifjonkan, som varit mitt sällskap o tröst i 20 år. I förrgår lekte hon, igår var hon nästan apatisk. Det var tydligt att hon led och det var jobbigt att se, men det var nästan jobbigare att lyfta hennes lilla döda kropp och känna den lealös på ett sätt den aldrig varit förut. Gång på gång under dagen har någon tanke triggat igång sorgen, och jag tänker lite att jag gör det mot mig själv, grottar in mig i det och att jag kanske kunde sluta, men det får vara så ett tag. 

På bussen på väg till en vän sätter jag mig på de enda lediga platserna längst bak, vid en kvinna med två hundar. Jag frågar om jag får hälsa. Resten av resan klappar jag mjuka öron och lena magar. Blöta nosar trycker sig mot mig. -Det här är precis vad jag behöver, jag har avlivat min katt idag, berättar jag tveksamt, jag är osäker på om jag skall börja störtböla, men det går. Hon frågar mig om Fjonk och det går också. Att gråta på bussar går också.