Kollektivdrömmar

Vilket fantastiskt liv jag har ändå. Är så oerhört tacksam för de fina människor jag har omkring mig. En härlig långhelg avslutas med att jag får den finaste komplimangen. Vi sitter i bastun, masserar och kliar på ryggen, när hon säger: “Varför bor inte vi ihop? Skall vi flytta ihop? "Du är en av få personer som jag skulle vilja se varje morgon.” “Klart vi skall”, säger jag. Det är skämtsam jargong, men jag skulle gärna bo i kollektiv med henne. 

Jag tänker på mina år i kollektivboende. Saker som var skaviga har blivit roliga historier och nostalgi. Jag minns året i Frankrike, det internationella studenthemmet med 250 rum som såg ut som fängelseceller. Den första natten när jag utmattad låg på sängen och undrade över vad jag gett mig in i och upptäckte skitiga skoavtryck i taket (någon hade jagat mygg med sin sko, insåg jag senare). Jag minns köken med översvämningar i diskhoarna. Ingen städade, istället letade man upp det minst skitiga köket. På vägen träffade man ofta någon som hade en morot, en lök, lite grädde eller annat (vid ett tillfälle grodlår) , och plötsligt hade man en hel måltid och middagssällskap. 

Jag minns att jag innan Frankrike hade en känsla av att jag alltid skulle vara lite ensam, och jag minns när jag bröt ihop där av social overload och inte kunde sluta gråta för att jag aldrig fick vara själv. Jag minns studentkorridoren i E-tuna, mat som försvann, intriger och brölande snubbar som roade sig med att kasta ut soffor med folk sittande i. Jag tänker varmt men inte så ofta på året med S och P, båda mer udda än jag (för en gångs skull fick jag känna mig som den mest normala). 

Jag undrar hur det skulle vara att bo med flera igen. Förmodligen mera hygieniskt och utan testosteronstinna unga män som kastade möbler, men säkert skavigt ibland också. Men jag inbillar mig att det är nyttigt att skavas tillsammans med folk. Jag har ju fina människor att skavas tillsammans med nu också, men inte varje morgon.