Kärlek och ensamhet

Jag har ofta stunder som jag kan känna mig fylld av kärlek och tacksamhet.  
Tidigare har jag tänkt att kärleken till en partner skall vara en extra speciell typ av känsla som man inte känner för någon annan. Om man istället tänker att kärlek till ett barn, kärlek till en partner, kärlek mellan vänner, kärlek till människor som är viktiga för en, och den där snabba varma känslan som kan komma över en i mötet med en sympatisk främling är samma känsla, bara en storleksskillnad, så är livet fyllt av kärlek.

Ibland när jag känner mig låg kan jag tänka att om jag hade någon att sova med varje natt, någon att komma hem till så skulle det kännas bättre. Vi blir lurade att kärleken till den där “enda rätta” skall göra att vi aldrig behöver känna oss ensamma igen. Men jag tänker att ensamhetskänsla mer är ett existentiellt tillstånd som alla människor hamnar i då och då oavsett vilka relationer man har. 

Jag tror inte att man kan få varaktig lycka från någon annan, man måste själv hitta metoder att hantera det svåra. Mina deppiga stunder brukar vara ganska korta. Ibland är det bara sömn som saknas. Ett roligt danspass eller en fika med rätt vän kan vända mitt humör, bastu och vinterbad är min nyaste medicin. Det som fungerar bäst är saker där jag aktiverar kroppen och mår bra tillsammans med andra,

Kärlek är det som gör att jag känner att jag hör ihop med världen. Det gör inte att jag aldrig känner mig ensam men det fyller min kropp med lycka ofta. Och det är inte kärleken jag får (även om den ökar som en bonus) utan kärleken jag ger. Jag är inte beroende av någon annan för att göra mitt liv fullt av kärlek. Ju mer kärleksfull jag är mot människor jag möter och mig själv desto mer kärleksfull känner jag att världen är. Kärlek är inte en bristvara, det är inte en ändlig resurs, något man behöver snåla på. Om någon annan får så blir det inte mindre kvar till mig. I stället smittar den, sprids och växer ju mer den visas.