Förlåt dig själv för vad du skäms för

Jag tror det viktigaste jag lärt mig i livet, lärde jag mig när jag var 14 och deprimerad. Jag lärde mig att det är okej att misslyckas, det är okej att inte leva upp till sina egna krav. Det är okej att säga fel saker, det är okej att känna sig fel, ful, avig, utanför, ensam, misslyckad, mesig. Det är bara mänskligt att känna sig ömtålig och svag ibland.

Det fanns många orsaker till att jag hamnade i det där hålet, men kan inte sammanfattas med att jag ville inte vara jag. Jag skämdes över mig själv och över att jag mådde dåligt. Det var mer än att vara ledsen, det var att jag inte kunde hitta något att se fram emot, att jag inte kunde se någon möjlighet till att känna något bra.

Jag trodde att orsaken till att jag mådde dåligt var för att det var något fel på mig så jag sökte hjälp. Jag förväntade mig att terapeuten skulle rota fram till vad som var sjukt i mig. Men hon fördömde inget och hittade inget fel. Jag tyckte hon var använd som terapeut. När jag bad om ursäkt för att jag var där och tog upp tid från någon med verkliga problem, kontrade hon med: Du är modig och stark som sökt hjälp, det är många som inte klarar av. När jag berättade om saker jag skämdes för och misslyckades med att det var många som kände så och att det var fint att jag kunde uttrycka mig så bra och var så reflekterande. Under ett års tid nötte hon ned mitt självförakt. Genom att förlåta mig själv för det jag skämdes för så förändrades jag och mörkret lättade.

Jag lärde mig att vara snäll mot mig själv. Att vara snäll mot sig själv handlar inte om att skämma bort sig själv med dyra status grejer för att imponera på andra. Det handlar om att tycka om sig själv trots att ingen annan blir imponerad av en. Det handlar lite om att unna sig något gott när man är sugen, att det är lugnt när man behöver det, och att göra något man mår bra av. Men framför allt handlar det om att inte vara för hård mot sig själv, att tillåta sig att misslyckas, och att inte straffa sig själv för sina sina skavanker och svagheter. Det där som känns som en svaghet är ofta bara mänskligt och naturligt.

Det gör nog ingen större nytta att säga till någon som är i det där hålet att ”var snäll mot dig själv”. Men att höra om andra som mått dåligt och tagit sig ur kanske kan hjälpa. Och om man lyckas lära sig att vara snäll och förlåtande mot sig själv, så tror jag att det kan fungera som ett vaccin så att inget hål blir så djupt.